"Kom vi får nog också åka nu." sa jag och Marry nickade. Vi hoppade in i bilen. Det hade gått runt 10 minuter och vi var fortfarande inte hemma. "MAMMA!" skrek jag och pekade ut. Hon vände sig om och såg en bil som kom i full fart i mot oss. Hon han inte ens reagera innan bilen körde på oss. __________________________________________________________________________________________ Jag kände en hård smäll, sen blev allt ganska suddigt. Det var någon som öppnade bildörren, men jag kunde inte se tydligt vem det var. Det lilla jag såg, så vad det några killar, mamma och Marry som försökte hjälpa mig ut. Mitt huvud gjorde ont och så kunde jag inte röra mig utan att det gjorde ont. Mamma och Marry hade nog inte skadat sig som mig. En av killarna lyfte ut mig. Bara några steg i från den söndriga bilen så var det en park. Killen som lyfte mig gick dit och dom andra gick efter, han la ner mig på gräset. Allting som hände var väldigt suddigt. Jag hörde att mamma ringde efter en ambulans. "Hur går det?" frågade killen som hade bärt mig, han pratade med en brittisk accent. Jag svarade inte, det gjorde så ont. Dom andra killarna som var där kollade på mig oroligt. Sen kom jag inte i håg mer förutom att ambulansen kom. Harrys perspektiv) Stackars tjej, det såg värkligen ut som om hon hade ont. "Tror ni hon klarar sig" sa jag oroligt. "Jag tror faktiskt att hon gör det." sa Louis och dom andra nickade. "Vi kan väl hälsa på henne i sjukhuset i morgon?" sa Niall och jag nickade. Jag satte mig i soffan som fans i mitt och Louis hotellrum. "Vad tycker du om Göteborg än så länge? frågade jag Louis. " Jo, det är fint." sa han och log. Det knackade på dörren och Louis öppnade. "Heej Louis vill ni följa med och äta pizza?" frågade Niall medans Liam och Zayn stog i bakrunden och log. "Visst, vad säger du då Harry?" sa han och log. "Gärna!" sa jag och gick till dörren. (Marrys perspektiv) Jag satt i väntrumet på sjukhuset med Michelles mamma och väntade på doktorn som skulle säga hur det var med henne. Eftern nästan två timmars väntan så kom doktorn ut. "Hon ligger i koma och vi vet inte säkert om hon kommer vakna. sa doktorn . "INTE VAKNA?" sa Michelles mamma och jag kände hur tårarna började komma fram. (Michelles perspektiv) Jag vaknade och kollade mig omkring. Det såg ut som om jag var på ett sjukhus. Hur hade jag kommit hit? Vad hade hänt? Jag kollade ut genom fönstret och såg att det var solnedgång. Allting var så himla svårt att komma i håg. det som jag kommer i håg var att en gullig kille med krulligt hår hade bärt mig. Jag reste mig upp och gick ut ur rummet. Jag såg en doktor. Hon kanske kunde svara på mina frågor? "Ehh, du ursäkta me.." jag han inte fortsätta, för hon gick bara förbi mig som om jag inte vore där. Okej, konstigt, men hon kanske bara var upptagen. Så måste det har varit. Jag såg en annan doktor en bit bort som jag gick till, men jag hann inte äns börja prata innan han gick förbi mig. Ohyfsta, tänkte jag. Jag gick runt inne på sjukhustet minst i en halvtimme utan att någon äns hade kollat på mig och alla var på väg någonstans. Så jag gick efter en doktor som gick in i ett rum. Jag kunde ju inte gå in där eftersom det var någon skadad som var där inne, men jag kollade in lite genom fönstret. Alla doktorerna som var där inne gick ut, så av någon anledning gick jag in när dom var en bit bort. Jag gick fram till sängen och skrek till lite. Det kunde inte vara sant. Personen som låg i sängen var jag. __________________________________________________________________________________________ Som jag alltid skriver kommentera vad ni tycker. Jag lägger faktiskt ner ganska mycket tid på dom även om dom inte blir särskilt långa och jag vet att detta var typ världens kortaste del. :) Somsagt kommentera och följ mig på twitter: https://twitter.com/ :)